Börsstiftelsen

måndagen den 10 november, 2003

Hur väljer jag ränteplacering?

Sisältö

1. Hur väljer jag ränteplacering?
2. Ränteplaceringar som del av den övriga förmögenheten
3. Direkta ränteplaceringar
4. Räntefonder
5. Spar- och pensionsförsekringar
6. Hur välja objekt?
7. Bedömning av avkastning, risk och likviditet
8. Beskattningen av ränteinkomster
9. Hur skall jag placera, hur får jag pengarna tillbaka
10. Ordförtecking

Bedömning av avkastning, risk och likviditet

Taggar: Guider, Ränteplacering

Avkastningen av en ränteplacering består av räntan och i några objekt dessutom en eventuell värdestegring. När man bedömer avkastningen måste man skilja mellan den nominella räntan och den verkliga, dvs. effektiva räntan, se sid. 8. Den effektiva räntan får man genom att beräkna hur mycket ränta man får på den placerade summan. Den verkliga avkastningen decimeras av de kostnader som åsamkas av placeringen. Vid långvarigt sparande är det skäl att fästa uppmärksamhet också vid den inflationsjusterade avkastningen, dvs. realavkastningen.

Fasta och rörliga räntor

Avkastningen av ränteplaceringar kan basera sig antingen på en fast eller en rörlig ränta, varvid förändringstiderna och -grunderna klargörs i låneprospektet. Förändringarna i den rörliga räntan beror i allmänhet på någon annan ränta, dvs. en referensränta. De referensräntor som används oftast vid finländska ränteplaceringar är bankernas egna primeräntor samt de s.k. euriborräntorna.

Euriborräntor är referensräntor som används på euroområdet och som fastställs som medeltal av köpnoteringar som de största europeiska bankerna gett för sina egna placeringscertifikat. Euriborräntor uträknas för många olika tidsperioder, till exempel för tre och för 12 månader.

Primeräntan är bankernas och bankgruppernas egen referensränta, vars nivå och förändringar banken besluter om enligt överenskomna grunder. Primeräntans nivå påverkas av marknadsräntorna och förändringsförväntningarna på dem, förhållandet mellan utbud och efterfrågan på depositioner och krediter, inflationsförväntningarna samt det ekonomiska läget och framtidsförväntningarna.

Kostnader

Kostnader för placerande är arvoden för köp, försäljning och förvaring samt skatter. För några objekt är de enda kostnader som decimerar avkastningen skatterna på ränteinkomsten. Kostnader åsamkas många ränteobjekt om pengarna måste disponeras före förfallodagen. Kostnader kan också uppkomma av förvaringen av placeringarna.

Risk

Vid placerande går risken och avkastningen hand i hand. De riskfria alternativen ger alltid pengarna tillbaka och dessutom ränteavkastning. Ju större avkastning man strävar efter, desto större risker är man tvungen att ta. Bland ränteplaceringarna finns riskfria objekt, objekt med låg risk och också riskfyllda objekt.

Den största risken vid ränteplacering är att förlora den placerade summan, dvs. att förlora kapitalet, vilket kallas kreditrisk. En annan risk är att inte få ränteinkomst eller att råka ut för en ränteförlust i den bemärkelsen att man från andra objekt kunde ha fått bättre ränta. Ränteförändringarna kan orsaka försäljningsförlust, eftersom värdena på masskuldebrev och placeringsfondsandelar varierar enligt ränteförändringarna. Också masskuldebrevsemittentens ekonomiska svårigheter kan försvaga masslånets värde. Värdeförändringarna kallas volatilitet.

För att bedöma kreditrisken har man utvecklat en kreditklassificering, dvs. en så kallad rating. Vid inhemska lån har ingen klassificering använts. Finländska bolags kreditvärdighet har bedömts enbart på internationella marknader. Kända klassificeringsgivare är Moody´s och Standard & Poor´s, vilka klassificerar såväl bolag, stater som individuella värdepapper. För företag som till sin kreditvärdighet är förstklassiga används också det engelskspråkiga uttrycket ”investment grade”. Moody´s bästa klassificering är Aaa och Standard & Poor´s klassificering AAA. BBB berättar om låg risk i fråga om återbetalningen av räntor och kapital. Båda klassificerarnas kännetecken för riskobjekt är C.

När man placerar utomlands måste man beakta den eventuella valutakursrisken. På euroområdet finns den inte, men till exempel placeringar i Sverige eller Stor-Britannien är förknippade med en valutakursrisk. Förändringar i valutakurserna kan minska eller öka avkastningen.

Den risk som är förknippad med avkastningen av masskuldebrevsplaceringar mäts med duration. Durationen är ett relationstal, vilket är nära lånets genomsnittliga löptid. Det mäter risker förorsakade av ränteförändringar. Om lånets nominella ränta är lägre än den rådande räntenivån, förlorar placeraren på sätt och vis, eftersom han inte kan placera i ett objekt som avkastar bättre.

Om placeraren däremot säljer lånet får han inte tillbaka det kapital som han betalt. Durationen avviker från löptiden eftersom placeraren under lånetiden får årliga räntor och möjligen också amorteringar, vilka han kan återplacera. Ju större durationstalet är, desto större är risken som är förknippad med ränteavkastningen. Vid en privatpersons placeringar blir det frågan om att granska durationstalen närmast vid placering i långa ränteplaceringsfonder.

Likviditet

Ränteplaceringar är så kallade sekundärmarknadsdugliga värdepapper som i enlighet med villkoren kan lyftas eller inlösas antingen omedelbart eller på förfallodagen. Sekundärmarknadsdugliga värdepapper är masskuldebrev som kan säljas vidare. Likviditeten beror på hur bra emittenten själv eller någon värdepappersförmedlare har ordnat köpet. Ur likviditetssynpunkt är det bästa alternativet ett sådant vid vilket pengarna fås genast, såsom från ett brukskonto eller placeringsfonder. Det svagaste alternativet är en placering som återbetalas först efter en lång tid på förfallodagen, såsom en försäkring.

Vad påverkar räntenivån?

Den internationella ekonomins tillväxttakt påverkar Finlands räntenivå, eftersom det beror på den hur mycket krediter som efterfrågas och besparingar som erbjuds till placering. Inflationsförväntningarna har också en viktig inverkan på räntenivån. Om inflationen väntas öka förutsätter placerarna en högre ränta eftersom inflationen äter upp köpkraften för deras besparingar, medan en skuldsatt person däremot drar nytta av situationen. Räntan påverkas därtill av placerarnas avkastningskrav, vilket å sin sida reflekterar placerarens krav på riskpremie.

På kort sikt påverkas räntenivån främst av centralbankerna, vilka genom att styra räntorna strävar efter att påverka såväl inflationen som den ekonomiska utvecklingen. När inflationen är låg kan centralbankerna hålla räntenivån låg, men om inflationen visar tecken på att öka, försöker centralbankerna att dämpa den genom att höja räntan.

• Föregående: Hur välja objekt?
• Följande: Beskattningen av ränteinkomster